Klumpdag. Morgonen började med att jag ställde samma fråga till Skånetrafikens informationsdisk hela tre gången, eftersom jag var tillräckligt morgontrög för att inte förstå svaret jag fick en endaste gång. Stackars killen måste ha blivit jättetrött på mig och tänk att jag var psykiskt handikappad. Sedan i skolan spillde jag kaffe på mig själv. Dessutom lyckades jag bli fruktansvärt uttråkad på vår första föresläsning (vi diskuterade vad som räknas som litteratur, kriterier osv). Det bådar inte gott. Jag kände mest att visst var det ett stort spännande ämne att diskutera, men jag vill vara en person som skapar litteratur, inte en person som bara diksuterar den. Jag kände mig bitter som en gammal tant. På rasten gjorde jag mig ytterligare påmind om att jag inte kommit in på Författarskolan. Det var tack vare ett överblicksschema som jag stötte på i korridoren och som svart på vitt berättade att de ska ses idag 16.00 för sin första föreläsning. Åh, jag fick nästan en impulskänsla av att vilja springa upp till deras personalrum och be dem tänka om (hah!). Eller också smyga in i föreläsningssalen klockan 16 för att en timme senare säga Oj jag kom nog fel. Bara för att se hur det var att sitta där en liten stund.
Jag träffade förresten på en bekant som kommit in både på Journalistik och Författarskolan. Hon hade skrivit en text om en tjej som tappade en dildo på gatan. Något sådant. Hon valde i alla fall journalistik.
Jag undrar fortfarande varför jag inte kom in. Bara 70 hade ansökt i år, och hela 30 kom in. Men inte jag. Kanske var jag inte tillräckligt förberedd, jag slarvade med urvalet jag skickade till dem, jag gjorde felaktiga radbrytningar och stavfel. Eller så var jag helt enkelt dålig i deras ögon.
Fast självklart kommer jag fortsätta skriva. Jag kanske har längre väg kvar att utvecklas än jag trodde. Jag har tagit mitt skrivande på för litet allvar, satt det åt sidan och ryckt lite på axlarna. Det fixar sig har jag sagt. Allt bara sköter sig självt..
Ett nekande svar var nog faktiskt det bästa som kunde hända mig, för det fick mig att vakna upp och inse att jag nog får ta mig i kragen om det ska börja hända saker.
Nu har jag i alla fall tjatat färdigt om detta och ska istället bege mig ut i solen och äta bakad potatis med räkröra.
Det är väl meningen att man ska ha sådana här dagar också ibland.
****
Gick igenom posten nu när jag kom hem igen, och upptäckte att jag fått läskiga valsedlar samt partiinformation från ett s.k. Skåneparti. En bunte med bittra landsbygdsfemtioplussare som inte har bättre för sig än att sprida sin stinkande propagandaavföring, likt en infekterad sekt på jakt, efter nya bundsförvanter. Ursäkta ordval, eller nej, verkligen inte.
Man får självfallet rösta som man vill, men om man röstar på ett sådant parti så är man enligt min mening antingen dum i huvudet, efterbliven eller naivt obildad.
Var bara tvungen att säga det. Så. Nu känns det bättre!
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Klara - inledning
Klara kommer hem från jobbet på Konsum. Utan att säga hej slänger hon av sig både stövlar och jacka på golvet. Det borde ha varit en varningssignal, jag borde ha skruvat ner ljudet en hertz eller två. Jag hör henne stå en stund och lyssna. "Vänta gumman, vi är strax färdiga,”säger jag och hon fnyser demonstrativt innan hon marcherar rakt in i köket. Mellan Patriks manande befallning från högtalarna hör jag hur hon sätter på kranen och suckar tillräckligt högt för hela världen att höra. Samtidigt uppstår ett onaturligt skrammel som ingen människa på allvar kan skapa utan att mena något med det. Jag borde ha hajat till, det borde ha tänts ett ljus. Man kan tycka att jag borde ha kommit ihåg något.
Det är först en kvart senare när Patrik och jag tillsammans med halva vår nya guild slåss mot en länge väntad boss som jag plötsligt stelnar till som ett rådjur i helljus. Minnet fungerar lustigt på det viset, det är som att en kabel plötsligt kopplats rätt utan någon som helst förvarning.
”Disken, vafan, disken!”, ropar jag abrupt i micken och lämnar allt som det är, offrar liv och vänner och guild för en sur flickvän och hennes eviga disk. Man kan tycka att det var ett tråkigt byte.
Klara diskar. Hon ställer halvfärdiga tallrikar i diskstället med skum fortfarande rinnande längs sidorna och frustar som en tjur. Jag försöker tänka efter så fort det går men det går långsamt. Nästan bakåt. I mitt huvud är jag fortfarande kvar i datorspelet, i striden. Det stör mig, jag måste ju tänka framåt nu. Något måste hända, väldigt snabbt.
Jag puffar nätt på henne och lägger ena handen på diskborsten samtidigt som jag försöker slappna av i kroppen, mjukna till lite i benen. Det blir för mycket och jag känner mig som en onykter geléklump redo att lägga in en stöt på en tveksamt inställd tjej. En tjej som redan bestämt sig för att ge mig en spark i skrevet, eller ett annat smärtsamt och tydligt nej-svar. Hon stannar upp och ser bort, skakar vilt på huvudet. ”Det är ju alltid så här!” flämtar hon med hjälp av den sista luften i sina lungor. Hon kipar häftigt efter ny luft, som en strandad fisk, fast tvärt om förstås. Tanken slår mig att hon kanske bara diskat sig anfådd för att det är så roligt att tävla mot sig själv i diskning. Ja, kanske allt bara är ett enda stort skämt.
Hon tycker att jag ska säga något, att jag ska förklara mig. ”Eh..” börjar jag klumpigt och skakar på huvudet i ren panik. Jag skulle vilja göra om, göra rätt. Hon vill veta hur jag tänker, säger hon, när jag skiter i allt hela tiden. ”Hela tiden, alltid.” Jag tycker hon överdriver, men det är inte rätta tillfället att informera henne om det. Jag vill påpeka att det var hon som introducerade mig till world of warcraft, att det var hon som drog in mig i detta geniala belöningssytem och tidsfördriv. Jag vill inflika att hon brukade vara coolare än så här, när hon tog saker och ting som de kom och var så där skönt avslappnad och nördig.
”Men du..” försöker jag medan hon med korsade armar backar mot bordet. ”Förlåt då,” klämmer jag fram och ställer mig att pilla på den ingrodda plåten från lördagens pommes frites. Tycker det är onödigt att vi glömt blötlägga den. Allt blir enklare med blötläggning, det är regel nummer ett. Och ingen svinto inom räckhåll.
”Man måste ha svinto”, säger jag.
Det blir obehagligt tyst, en sådan där tystnad som uppstår när man vet att alla i rummet tänker utan att vilja dela med sig om vad de kommer fram till. Just som tystnaden har pågått som längst hörs Patriks arga rop. Han säger både det ena och det andra. Jag mumlar något obegripligt till försvar och låtsar som ingenting har hänt. Äsch, det där gamla spelet intalar jag mig själv, i förhoppning om att den tanken ska skina igenom mina ögon.
Klara står lika knäpptyst kvar. Vad vill hon egentligen att jag ska säga? Jag vill säga det som gör henne lugn, men det är inte alltid man vet vad det är. Helst av allt skulle jag vilja fråga vad hon egentligen har emot att jag sysslar med något som jag faktiskt trivs med. Sen om det är spel eller vad som helst, det kan väl kvitta? Huvudsaken att jag har ett intresse. Disken lär ju inte springa sin väg. Om jag tar den när hon är på jobb eller efteråt, vilken betydelse har det egentligen? Och om det stör henne att jag spenderar tid på ett spel, stör det henne i så fall lika mycket om jag hade suttit och läst för mycket? Eller hade det varit mer okej? Jag skulle vilja fråga varför hon inte skaffar sig ett eget intresse, för om jag är hennes enda sysselsättning här i livet, då är det fantamig illa. Man måste kunna klara sig själv ibland också. Man måste kunna tänka ”aha nu sitter han med sitt, jamen då tar jag och läser, målar, tränar, bakar, träffar vänner, går på bio, kollar film.” Varför ska jag sysselsätta henne hela tiden, finnas till hands vid minsta lilla blink av tristess? Ett förhållande utvecklas med tiden, det är inte som när vi var nykära, saker och ting förändras.
Allt detta hinner jag tänka på ett par sekunder, det går fort när man vill.
Jag känner en hetta tränga sig fram i bröstkorgen, en olustig värme som bara vill slänga diskborsten över hela rummet och skrika dra åt helvete. Då sätter hon en hand på min rygg och säger att det är okej. Och utan att titta på henne hör jag att det verkligen är så, att det är okej denna gång också, och jag säger förlåt. Jag säger att jag förstår och att jag är dum i huvudet som aldrig fattar.
Ett halvår senare bråkar vi över oförslutna brödpåsar och om vems tur det är att köpa toarullar, om klumparna i kattsanden och skorna i hallen, om world of warcraft och övervattnade blommor (och vad har jag egentligen emot blommor eftersom jag låter dem dö hela tiden). Vi bråkar om för höga elräkningar och underkläder som ligger ”huller om buller”, om Klaras pappas kusins unge och vart pengarna i matkassan tog vägen den sjunde februari när Inga mitt över gatan gick bort hastigt och lustigt så polisen fick komma. Jag säger att jag trivs som det är, man behöver inte städa varje dag, jag säger att lite smuts har ingen dött av, det rensar ju magen. Klara säger inte så mycket, inte ens att det är okej. Jag förklarar att jag gillar blommor skitmycket men att det är svårt att veta hur mycket vatten de egentligen vill ha, servetter funkar tills man handlat nya rullar och katten bryr sig inte om lite klumpar i sanden, de gillar ju sånt. Och matkassan gick väl till krogen den där kvällen.
”Vilken kväll?”
”Ja, var vi inte ute en kväll då innan grannen dog?”
”Nej, det var vi väl inte”.
”Jo, det tror jag nog.”
Också en dag står det klart för mig att hon inte längre tycker jag är rolig. Inte det minsta. Den sista mars har hon flyttat ut, tagit Sillen med sig och en bunte böcker. Hennes kläder är borta, hennes skor, hennes bestick och porslinet. Gosedjuren hon envisades om tillsammans med krimskramset. Allt är borta, förutom parfymdoften bland kuddarna och håret i avloppet. Medan jag varit iväg har lägenheten liksom bara tömt sig själv.
Jag tror det är på tiden. Jag säger till alla vänner som undrar att det faktiskt är rätt schysst, det var oundvikligt, vi var olika och allt det där. Jag säger sånt som får det att låta okej. Och det är det, helt okej faktiskt. Jag rycker på en axel här och en där, käkar pizza med ena polaren ena dagen och den andre andra.
Äntligen kan kartonger få ligga kvar på ett helt vanligt bord utan att det är något konstigt med det. Det känns rätt nice. Jag andas ut med armarna på höfterna.
Och matkassa, vem sjutton behöver en matkassa?
Det är först en kvart senare när Patrik och jag tillsammans med halva vår nya guild slåss mot en länge väntad boss som jag plötsligt stelnar till som ett rådjur i helljus. Minnet fungerar lustigt på det viset, det är som att en kabel plötsligt kopplats rätt utan någon som helst förvarning.
”Disken, vafan, disken!”, ropar jag abrupt i micken och lämnar allt som det är, offrar liv och vänner och guild för en sur flickvän och hennes eviga disk. Man kan tycka att det var ett tråkigt byte.
Klara diskar. Hon ställer halvfärdiga tallrikar i diskstället med skum fortfarande rinnande längs sidorna och frustar som en tjur. Jag försöker tänka efter så fort det går men det går långsamt. Nästan bakåt. I mitt huvud är jag fortfarande kvar i datorspelet, i striden. Det stör mig, jag måste ju tänka framåt nu. Något måste hända, väldigt snabbt.
Jag puffar nätt på henne och lägger ena handen på diskborsten samtidigt som jag försöker slappna av i kroppen, mjukna till lite i benen. Det blir för mycket och jag känner mig som en onykter geléklump redo att lägga in en stöt på en tveksamt inställd tjej. En tjej som redan bestämt sig för att ge mig en spark i skrevet, eller ett annat smärtsamt och tydligt nej-svar. Hon stannar upp och ser bort, skakar vilt på huvudet. ”Det är ju alltid så här!” flämtar hon med hjälp av den sista luften i sina lungor. Hon kipar häftigt efter ny luft, som en strandad fisk, fast tvärt om förstås. Tanken slår mig att hon kanske bara diskat sig anfådd för att det är så roligt att tävla mot sig själv i diskning. Ja, kanske allt bara är ett enda stort skämt.
Hon tycker att jag ska säga något, att jag ska förklara mig. ”Eh..” börjar jag klumpigt och skakar på huvudet i ren panik. Jag skulle vilja göra om, göra rätt. Hon vill veta hur jag tänker, säger hon, när jag skiter i allt hela tiden. ”Hela tiden, alltid.” Jag tycker hon överdriver, men det är inte rätta tillfället att informera henne om det. Jag vill påpeka att det var hon som introducerade mig till world of warcraft, att det var hon som drog in mig i detta geniala belöningssytem och tidsfördriv. Jag vill inflika att hon brukade vara coolare än så här, när hon tog saker och ting som de kom och var så där skönt avslappnad och nördig.
”Men du..” försöker jag medan hon med korsade armar backar mot bordet. ”Förlåt då,” klämmer jag fram och ställer mig att pilla på den ingrodda plåten från lördagens pommes frites. Tycker det är onödigt att vi glömt blötlägga den. Allt blir enklare med blötläggning, det är regel nummer ett. Och ingen svinto inom räckhåll.
”Man måste ha svinto”, säger jag.
Det blir obehagligt tyst, en sådan där tystnad som uppstår när man vet att alla i rummet tänker utan att vilja dela med sig om vad de kommer fram till. Just som tystnaden har pågått som längst hörs Patriks arga rop. Han säger både det ena och det andra. Jag mumlar något obegripligt till försvar och låtsar som ingenting har hänt. Äsch, det där gamla spelet intalar jag mig själv, i förhoppning om att den tanken ska skina igenom mina ögon.
Klara står lika knäpptyst kvar. Vad vill hon egentligen att jag ska säga? Jag vill säga det som gör henne lugn, men det är inte alltid man vet vad det är. Helst av allt skulle jag vilja fråga vad hon egentligen har emot att jag sysslar med något som jag faktiskt trivs med. Sen om det är spel eller vad som helst, det kan väl kvitta? Huvudsaken att jag har ett intresse. Disken lär ju inte springa sin väg. Om jag tar den när hon är på jobb eller efteråt, vilken betydelse har det egentligen? Och om det stör henne att jag spenderar tid på ett spel, stör det henne i så fall lika mycket om jag hade suttit och läst för mycket? Eller hade det varit mer okej? Jag skulle vilja fråga varför hon inte skaffar sig ett eget intresse, för om jag är hennes enda sysselsättning här i livet, då är det fantamig illa. Man måste kunna klara sig själv ibland också. Man måste kunna tänka ”aha nu sitter han med sitt, jamen då tar jag och läser, målar, tränar, bakar, träffar vänner, går på bio, kollar film.” Varför ska jag sysselsätta henne hela tiden, finnas till hands vid minsta lilla blink av tristess? Ett förhållande utvecklas med tiden, det är inte som när vi var nykära, saker och ting förändras.
Allt detta hinner jag tänka på ett par sekunder, det går fort när man vill.
Jag känner en hetta tränga sig fram i bröstkorgen, en olustig värme som bara vill slänga diskborsten över hela rummet och skrika dra åt helvete. Då sätter hon en hand på min rygg och säger att det är okej. Och utan att titta på henne hör jag att det verkligen är så, att det är okej denna gång också, och jag säger förlåt. Jag säger att jag förstår och att jag är dum i huvudet som aldrig fattar.
Ett halvår senare bråkar vi över oförslutna brödpåsar och om vems tur det är att köpa toarullar, om klumparna i kattsanden och skorna i hallen, om world of warcraft och övervattnade blommor (och vad har jag egentligen emot blommor eftersom jag låter dem dö hela tiden). Vi bråkar om för höga elräkningar och underkläder som ligger ”huller om buller”, om Klaras pappas kusins unge och vart pengarna i matkassan tog vägen den sjunde februari när Inga mitt över gatan gick bort hastigt och lustigt så polisen fick komma. Jag säger att jag trivs som det är, man behöver inte städa varje dag, jag säger att lite smuts har ingen dött av, det rensar ju magen. Klara säger inte så mycket, inte ens att det är okej. Jag förklarar att jag gillar blommor skitmycket men att det är svårt att veta hur mycket vatten de egentligen vill ha, servetter funkar tills man handlat nya rullar och katten bryr sig inte om lite klumpar i sanden, de gillar ju sånt. Och matkassan gick väl till krogen den där kvällen.
”Vilken kväll?”
”Ja, var vi inte ute en kväll då innan grannen dog?”
”Nej, det var vi väl inte”.
”Jo, det tror jag nog.”
Också en dag står det klart för mig att hon inte längre tycker jag är rolig. Inte det minsta. Den sista mars har hon flyttat ut, tagit Sillen med sig och en bunte böcker. Hennes kläder är borta, hennes skor, hennes bestick och porslinet. Gosedjuren hon envisades om tillsammans med krimskramset. Allt är borta, förutom parfymdoften bland kuddarna och håret i avloppet. Medan jag varit iväg har lägenheten liksom bara tömt sig själv.
Jag tror det är på tiden. Jag säger till alla vänner som undrar att det faktiskt är rätt schysst, det var oundvikligt, vi var olika och allt det där. Jag säger sånt som får det att låta okej. Och det är det, helt okej faktiskt. Jag rycker på en axel här och en där, käkar pizza med ena polaren ena dagen och den andre andra.
Äntligen kan kartonger få ligga kvar på ett helt vanligt bord utan att det är något konstigt med det. Det känns rätt nice. Jag andas ut med armarna på höfterna.
Och matkassa, vem sjutton behöver en matkassa?
30 augusti
Idag ska jag på intruduktionsmöte för Litteraturvetenskap i Lund - ska bli himla skoj! Det blir ett helt år med böcker, helt fantastiskt :)Men först blir det ett besök på gymmet och lite mer mys med Newton. Nu för tiden går han fri i hela lägenheten, det är så himla mysigt och jag är överlycklig åt att han fixar att vara helt fri utan att gnaga på sladdar och annat farligt. Han är som en liten hund när han springer omkring :D
Ikväll lägger jag upp Klara-texten, jag skulle verkligen behöva lite respons på den - det är fritt fram att tycka och kommentera.
söndag 29 augusti 2010
Icewind Dale - nördsöndag
Jag har nyligen börjat spela Icewind Dale 1. Konstigt att jag inte har spelat det förr med tanke på hur gammalt det är(och eftersom jag älskade Baldur´s gate är det ännu märkligare). Förutom att det är ett otroligt bra spel är det fantastiskt hur mycket omsorg spelutvecklarna lagt ner på detaljrikedomen. De måste verkligen ha brunnit för storyn och miljön! Idag tycker jag det ofta saknas, den där känslan och kvalitén, i nya spel. Jag spelar hellre ett äldre välgjort spel än nya 3Dspel med dålig story osv. Inte för att det inte finns bra nya 3Dspel, det finns det säkert, men Icewind Dale är överraskande svårt till skillnad från många nutida onlinespel som tycks vara utformade i enkelhetens och vinstintressets namn. Nej, här syns inga stora utropstecken vid varje person som är viktig att tala med, inga linjer som leder dig rätt till varenda uppdrag/monster/person - dem får man minsann leta upp själv.
Jag började spelet med 6hp (haha) och dog hela tiden av något så pyttigt som vargbett. Det gillas! Uppdragen är dynamiska och oförutsägbara - en gång kom jag tillbaka från ett långt uppdrag med ett budskap i stil med "Nej, skelettet i grottan (vars arméer tog sådär ett par timmar att döda) visste inte vad som håller på att hända med er by. Tyvärr. Han hade ingen aning." Haha snacka om att reta gallfeber på stackars spelare! Härligt :)
Hur som helst så hittade jag en bok i spelet (finns massa böcker utspridda på diverse platser). Brukar aldrig läsa dem för de är sällan viktigt för handlingen utan är väl mest utvecklarnas försök att bidra ytterligare till stämningen. Denna bok slog jag i alla fall upp av ren nyfikenhet och där fanns denna lilla berättelse nedtecknad:
The first monk replied,
Jag började spelet med 6hp (haha) och dog hela tiden av något så pyttigt som vargbett. Det gillas! Uppdragen är dynamiska och oförutsägbara - en gång kom jag tillbaka från ett långt uppdrag med ett budskap i stil med "Nej, skelettet i grottan (vars arméer tog sådär ett par timmar att döda) visste inte vad som håller på att hända med er by. Tyvärr. Han hade ingen aning." Haha snacka om att reta gallfeber på stackars spelare! Härligt :)
Hur som helst så hittade jag en bok i spelet (finns massa böcker utspridda på diverse platser). Brukar aldrig läsa dem för de är sällan viktigt för handlingen utan är väl mest utvecklarnas försök att bidra ytterligare till stämningen. Denna bok slog jag i alla fall upp av ren nyfikenhet och där fanns denna lilla berättelse nedtecknad:
Philosophy of Kara- tur
Two chaste shukenja were walking down the road in the rain when they came across a beautiful young woman taking shelter under a tree. She called out to the monks to carry her across a small stream. The first monk immediately moved to help the woman while the second silently protested. The first monk scooped the beautiful lady up in his arms and carried her across the stream, promptly setting her down and continuing on his way. The second monk remained silent for several minutes as the woman disappeared from view. Finally he spoke to his brother.
"We shukenja are not supposed to have contact with women! Why did you pick her up so casually and carry her across the stream?"
The first monk replied,
"Brother, I set the woman down long ago. Why is it that you have not?"
torsdag 26 augusti 2010
26 augusti
Långdag på swedbankstadion idag. När vi var färdiga med allt stod min chef bakom baren och såg lite trött ut. Jag rullade förbi med en jätterolig pälsklädd kärra som ser ut som en stol med hjul. Jag ville passa på att skoja till det lite, så jag sa något i stil med "Ska du ha skjuts hem sen Lisa?" varpå jag höjde menande på ögonbrynen (och så klart syftade jag på kärran). Hon tittade lite konstigt på mig och sa "Nej tack, jag har min bil idag." Jaha, tänkte jag, hon var kanske inte på skojhumör. Senare slog det mig att hon inte kan ha sett kärran från bakom baren. Haha åh, vad sliskig och konstig jag måste ha verkat.
Hur som helst jobbade jag med en ny tjej idag. Det var roligt tills hon kläckte ur sig något i stil med: "Jag förstår att tjejer kan vara vegetarianer, men killar, nej det kan jag inte fatta. Det måste vara bögar i så fall. Jag kan inte förstå varför killar är vegetarianer annars." Det uttalandet är fel på så många nivåer att jag inte vet var jag ska börja. Suck. Jag respekterar andras åsikter, oftast, men det skrämmer mig att människor på allvar kan tänka och tycka på det viset. Jag bara hoppas hon var ung och dum och bara inte hunnit fundera så långt än. Eller så kan man bara sluta bry sig om vad andra tycker, får öva mig på det :D
Hur som helst jobbade jag med en ny tjej idag. Det var roligt tills hon kläckte ur sig något i stil med: "Jag förstår att tjejer kan vara vegetarianer, men killar, nej det kan jag inte fatta. Det måste vara bögar i så fall. Jag kan inte förstå varför killar är vegetarianer annars." Det uttalandet är fel på så många nivåer att jag inte vet var jag ska börja. Suck. Jag respekterar andras åsikter, oftast, men det skrämmer mig att människor på allvar kan tänka och tycka på det viset. Jag bara hoppas hon var ung och dum och bara inte hunnit fundera så långt än. Eller så kan man bara sluta bry sig om vad andra tycker, får öva mig på det :D
onsdag 25 augusti 2010
25 augusti
Idag har jag tränat - lyft vikter, cyklat och joggat. Det är då jag mår som bäst, när jag får vara för mig själv och lyssna på musik och träna länge, länge. Jag tror det är då jag är mig själv. Det är kanske ingen som förstår hur jag menar. Vadå dig själv när du är själv? Nej, jag vet inte. För jag är samtidigt rädd för att vara ensam, men vem är inte det? Trots allt tror jag det är skillnad på att vara själv och på att vara ensam.
Jag tror jag skulle kunna trivas väldigt bra som eremit. Bo i naturen, kanske med en hund, odla egna grönsaker och leva för dagen. Men inte för alltid, bara lite då och då. Eller är det att fuska..?
Jag har så många skrivprojekt på gång just nu att jag inte vet var jag ska börja längre. Hur börjar man på alla sina projekt, och kan man börja lite här och lite där på samma gång utan att det blir för spretigt? Är det bara att sätta sig ner varje morgon och ge sig fan på det? Jag önskar att jag gav mig fan på det snart. En gång för alla. "Hejdå, vi ses om ett år, nu ska jag skriva." Lite så, fast under ordnade former.
Snart har jag läst ut Expedition L för andra gången. Den är fantastisk! Inte är det en storslagen berättelse som lyser upp hela ens tillvaro med nya funderingar och budskap, men det är just därför jag gillar den. Den är vad den är helt enkelt - absurd och humoristisk på ett så skönt sätt. När jag känner mig på dåligt humör smäller jag bara upp Expedition L också blir hela världen som gjord av rosa ludd. Boken handlar om ett gäng killar som ska forska i diverse storslagna idéer. Erlend Loe, som skrivit boken, åker därför till en öde i Stilla havet med sitt kompisgäng. Men väl där gör de inte så mycket mer än att sola och beklaga sig över myggorna. Efter ett tag handlar allt om mycket små ting:
"Martin säger att han har lagt märke till att vi tar korta, små steg när vi går, och han påstår att det beror på värmen. Det är en observation. Han ger oss den. Ni kan göra vad ni vill med den, säger han."
Älskar den typen av meningar, precis min typ av humor! Och boken är fullproppad med den typen av formuleringar. Andra böcker han skrivit som är bra är Naiv Super och Doppler.
Jag försöker skriva en dramakomedi, men det är skitsvårt att vara rolig. Jag har absolut inspirerats av Loe, så jag hoppas att det kommer märkas. Boken heter Klara och är än så länge väldigt outvecklad, men snart lägger jag upp några sidor så kan de som är sugna få läsa lite :)
Jag tror jag skulle kunna trivas väldigt bra som eremit. Bo i naturen, kanske med en hund, odla egna grönsaker och leva för dagen. Men inte för alltid, bara lite då och då. Eller är det att fuska..?
Jag har så många skrivprojekt på gång just nu att jag inte vet var jag ska börja längre. Hur börjar man på alla sina projekt, och kan man börja lite här och lite där på samma gång utan att det blir för spretigt? Är det bara att sätta sig ner varje morgon och ge sig fan på det? Jag önskar att jag gav mig fan på det snart. En gång för alla. "Hejdå, vi ses om ett år, nu ska jag skriva." Lite så, fast under ordnade former.
Snart har jag läst ut Expedition L för andra gången. Den är fantastisk! Inte är det en storslagen berättelse som lyser upp hela ens tillvaro med nya funderingar och budskap, men det är just därför jag gillar den. Den är vad den är helt enkelt - absurd och humoristisk på ett så skönt sätt. När jag känner mig på dåligt humör smäller jag bara upp Expedition L också blir hela världen som gjord av rosa ludd. Boken handlar om ett gäng killar som ska forska i diverse storslagna idéer. Erlend Loe, som skrivit boken, åker därför till en öde i Stilla havet med sitt kompisgäng. Men väl där gör de inte så mycket mer än att sola och beklaga sig över myggorna. Efter ett tag handlar allt om mycket små ting:
"Martin säger att han har lagt märke till att vi tar korta, små steg när vi går, och han påstår att det beror på värmen. Det är en observation. Han ger oss den. Ni kan göra vad ni vill med den, säger han."
Älskar den typen av meningar, precis min typ av humor! Och boken är fullproppad med den typen av formuleringar. Andra böcker han skrivit som är bra är Naiv Super och Doppler.
Jag försöker skriva en dramakomedi, men det är skitsvårt att vara rolig. Jag har absolut inspirerats av Loe, så jag hoppas att det kommer märkas. Boken heter Klara och är än så länge väldigt outvecklad, men snart lägger jag upp några sidor så kan de som är sugna få läsa lite :)
Vad är sannolikheten att födas?
****
http://askville.amazon.com/probability-born/AnswerViewer.do?requestId=6174709
Intressant diskussion. Och det är en fråga jag ofta återkommer till - det är antagligen den mest fantastiska och djupgående tankeföreställningen jag känner till. Fastän frågan i sin är lätt att förstå blir svaret mångtydligt och mer svårbesvarat ju mer man diskuterar. Det vore intressant att kunna räkna ut på ett ungefär hur stor/liten chansen är att jag eller du (vem som helst) finns till. Först och främst måste exakt "rätt" kvinligt och manligt fortplantningsmaterial infinna sig vid "rätt" tillfälle, vilket är lättare sagt än gjort. Om man tänker sig hur många miljarder spermier som produceras under en mans liv, så finns det bara en endaste av dessa som tillsammans med en specifik kvinna och hennes gener kan leda till exempelvis mig. Så först ska två specifika människor fatta tycke för varandra, sedan ska det dessutom klaffa på en sådan micronivå, för att det ska kunna bli just jag som föds. Försöker man räkna ut sannolikheten för detta blir det mycket små procentuella möjligheter.
Men det slutar ju inte där. Sedan ska samma sak gälla för både ens pappa och ens mamma och deras pappor och mammor osv osv, tills man går så långt tillbaka bland alla ens förfäder genom alla tider. Alla ska ha skaffat barn med precis den person de har skaffat barn med och varje gång ska det klaffa på micronivån. Alla måste ha överlevt till vuxen ålder och skaffat barn - och inte vilket barn som helst, utan ett specifikt barn av alla miljarder olika kombinationer. Vidare kan man konstatera något självklart: Alla människor som lever är slumpade i ett slags gigantiskt lotteri. Men det är fortfarande lika liten chans att du lever som att du skulle lyckas pricka in 7 rätt på lotto varje gång du köper en lottorad. Så perfekt och exakt ligger vägen bakom var och ens födsel. Slump? Ja visst, på sätt och vis. Osannolikt, om man räknar ut rent procentuellt? Verkligen! Egentligen är sannolikheten att just du eller jag lever så liten att vi egentligen inte kan finnas.
Sedan har länken andra intressanta inslag - bland annat de som menar att man hade ändå blivit "sig själv" eftersom man föds i en viss miljö och formas av den, fastän man kanske skulle haft lite andra uppsättning gener så hade man ändå varit samma människa. Absolut, men om man talar om exakt jag och du så som vi ser både på micronivå och utseendemässigt, då får det inte ha funnits några avvikelser någonstans.
Nu kan jag inte tänka på det här mer, jag blir så förvirrad!
http://askville.amazon.com/probability-born/AnswerViewer.do?requestId=6174709
Intressant diskussion. Och det är en fråga jag ofta återkommer till - det är antagligen den mest fantastiska och djupgående tankeföreställningen jag känner till. Fastän frågan i sin är lätt att förstå blir svaret mångtydligt och mer svårbesvarat ju mer man diskuterar. Det vore intressant att kunna räkna ut på ett ungefär hur stor/liten chansen är att jag eller du (vem som helst) finns till. Först och främst måste exakt "rätt" kvinligt och manligt fortplantningsmaterial infinna sig vid "rätt" tillfälle, vilket är lättare sagt än gjort. Om man tänker sig hur många miljarder spermier som produceras under en mans liv, så finns det bara en endaste av dessa som tillsammans med en specifik kvinna och hennes gener kan leda till exempelvis mig. Så först ska två specifika människor fatta tycke för varandra, sedan ska det dessutom klaffa på en sådan micronivå, för att det ska kunna bli just jag som föds. Försöker man räkna ut sannolikheten för detta blir det mycket små procentuella möjligheter.
Men det slutar ju inte där. Sedan ska samma sak gälla för både ens pappa och ens mamma och deras pappor och mammor osv osv, tills man går så långt tillbaka bland alla ens förfäder genom alla tider. Alla ska ha skaffat barn med precis den person de har skaffat barn med och varje gång ska det klaffa på micronivån. Alla måste ha överlevt till vuxen ålder och skaffat barn - och inte vilket barn som helst, utan ett specifikt barn av alla miljarder olika kombinationer. Vidare kan man konstatera något självklart: Alla människor som lever är slumpade i ett slags gigantiskt lotteri. Men det är fortfarande lika liten chans att du lever som att du skulle lyckas pricka in 7 rätt på lotto varje gång du köper en lottorad. Så perfekt och exakt ligger vägen bakom var och ens födsel. Slump? Ja visst, på sätt och vis. Osannolikt, om man räknar ut rent procentuellt? Verkligen! Egentligen är sannolikheten att just du eller jag lever så liten att vi egentligen inte kan finnas.
Sedan har länken andra intressanta inslag - bland annat de som menar att man hade ändå blivit "sig själv" eftersom man föds i en viss miljö och formas av den, fastän man kanske skulle haft lite andra uppsättning gener så hade man ändå varit samma människa. Absolut, men om man talar om exakt jag och du så som vi ser både på micronivå och utseendemässigt, då får det inte ha funnits några avvikelser någonstans.
Nu kan jag inte tänka på det här mer, jag blir så förvirrad!
tisdag 24 augusti 2010
24 augusti
vi kommer ofta hit, till dessa städer av stränder
till dessa lapptäcken av kartor
innuti volanger av trassliga sömmar, faller landskapen åt sidan
upplöses händer som en gång varit knutna
och blir till gula fält av raps
månader, ett år
****
också varje ny dag, vaknar vi igen
det tycks som om haven söker dig här
som om sanden slipar på dina livslinjer
tills du äntligen lägger dig ner, med dina ögons ljusår
tillbakakallade av horisonten
Moon Parades - inledning
Här kommer den första sidan av min utopi: Moon Parades.
****
These walls are funny. First you hate them, then you get used to them. After long enough, you get so you depend on them.
****
****
These walls are funny. First you hate them, then you get used to them. After long enough, you get so you depend on them.
****
______________________ The session____________________
Once again I stood at Dr. Salinsky's white painted, awakingly bright office. I wondered if that was just another trick of hers, another way to wake everyone up once and for all. Without a doubt, the solid hospital lamps were too lit for my taste, and so I turned to face the window.
Staring out into the nothing at all I held my breath for a moment. All there was was this rainy grey weather following me wherever I seemed to be going. It had my back, that's for sure. I put my hands onto the cold damp surface. Closing my eyes, yesterday and yesterday's yesterday started rewinding behind my eyelids. Images of me standing in a colorless room without a single piece of furniture emerged. Inside my head I could hear myself scream on the top of my lounges, until all of the sudden, my mind felt silent again.
I opened my eyes and found myself back with Dr. Salinsky. And the rain was yet there, silently watching me from the other side. My hands shivered as I imagined the rain drops crashing and tumbling down like a thousand of violent tears onto my face. I had forgotten.
Dr. Salinsky's voice was low and timid; from behind her desk she asked me a question or two. I had nothing more to say to her. I nodded and she swiftly rose and disappeared around the corner. I stood still, thinking about what she possibly could have asked me. I had never seen her get up and leave in a middle of a session before. I turned round to watch her empty chair, and the desk, the desk with a vase of yellow dying tulips.
Two minutes later she was back. Holding two cups of coffee, she handed me one of them saying "There you go, David. I hope you're not one of those milk-drinkers", she smiled. "Appearently we're out of milk, you see."
She went back to sit behind her desk. While sipping on her coffee for a minute or two she turned pages and scrabbled down a few sentences in her note book. Then all of the sudden, she sat straight up and looked at me with a welcoming smile. And so it began.
"David, how is school going?" she asked. I didn't know exactly what to say, so I didn't say anything. She waited for a minute before adding "Last time we spoke you told me that you and Timothy had walked past your school. And you said, quoting - "I felt like sitting down with my classmates." Do you feel like eventually going back, when you feel better again?"
I shook my head and said "No". And then again "No, I don't want to go back."
Softening her voice even more, she clarified that it had sounded as if I was curious about my friends, about what they were doing these days.
"Not really. I don't know why I said that."
Knowing I had disappointed her, she immediately started writing in her note book. The charcoal softly scratched the paper as I turned to watch the window again.
måndag 23 augusti 2010
23 augusti
Jag drömde en lång märklig dröm (när gör man inte det?). Den började som en mardröm men tog sedan en annan vändning, kändes nästan som en hel film med olika intriger om vartannat. Det är sällan jag drömmer en lång sammanhängande dröm på det sättet. Jag måste börja ha ett block vid sängen, för varje gång tänker jag att jag ska komma ihåg vad jag drömt men det blir inte alls på samma sätt som om jag hade skrivit ner alltsammans.
Detta var hur som helst en ganska grotesk dröm. En sadistisk kvinna hade lyckats öppnat upp ett slags boende ute på vischan för svårt traumatiserade och våldsbenägna ungdomar (som annars skulle ha hamnat i ungdomsfängelse eller psyket). Men istället för att hjälpa dem så som man tänker sig att hjälp för ungdomar bör gå till, så manipulerade hon dem till att skada och ha ihjäl "offer". Barnen blev allt sjukare, som monster, och till slut lydde de allt kvinnan bad dem om. Oftast brukar jag kunna stoppa en otäck dröm och byta ut den mot något annat.
Men sedan vände handlingen i drömmen i samband med att en "huvudperson" kom in i berättelsen, och det var henne jag fick följa resten av drömmen. Hon var jag och ändå inte, hon såg inte ut som jag och hon var äldre m.m. Hon kom av någon anledning till "boendet" (fick för mig att hon var psykolog eller liknande som skulle se efter hur de hade det)och blev där vittne till vad som försiggick. Hon fick se hur barnen behandlades och hur de förvandlades till den onda kvinnans nickedockor. Sedan kommer jag inte ihåg klara sekvenser, förutom när kvinnan hade lyckats fly ifrån barnen för kanske tionde gången. Varje gång barnen hittade henne möttes hon av en av de ledande ungdomarna - en hänsynslös och kall pojke. Varje gång, precis innan hon lyckades fly igen, sa hon något snällt eller uppmuntrande till honom. Men det var som att pojken var gjord av sten. Denna sista gång hann hon se honom ordentligt i ögonen. "I can make you feel happy again. Not this fake happiness, but real happiness," sa hon. Det låter ju hur löjligt som helst nu när jag skriver det, så amerikanskt haha. Det var hur som helst första gången det fanns annat än hat i pojkens ögon. Sedan jagade barnen iväg kvinnan igen och hon flydde väl för den elfte gången eller något. Men det var som att hon hade planterat ett frö, och fastän drömmen tog slut ganska abrupt där visste jag att hon inte behövde återvända igen, för pojken skulle finna ett sätt att göra revolt på. För övrigt drömmer jag mycket sällan mardrömmar eller vad man ska kalla dem för. Men nu blev det så! Dags för kaffe och träning..
Detta var hur som helst en ganska grotesk dröm. En sadistisk kvinna hade lyckats öppnat upp ett slags boende ute på vischan för svårt traumatiserade och våldsbenägna ungdomar (som annars skulle ha hamnat i ungdomsfängelse eller psyket). Men istället för att hjälpa dem så som man tänker sig att hjälp för ungdomar bör gå till, så manipulerade hon dem till att skada och ha ihjäl "offer". Barnen blev allt sjukare, som monster, och till slut lydde de allt kvinnan bad dem om. Oftast brukar jag kunna stoppa en otäck dröm och byta ut den mot något annat.
Men sedan vände handlingen i drömmen i samband med att en "huvudperson" kom in i berättelsen, och det var henne jag fick följa resten av drömmen. Hon var jag och ändå inte, hon såg inte ut som jag och hon var äldre m.m. Hon kom av någon anledning till "boendet" (fick för mig att hon var psykolog eller liknande som skulle se efter hur de hade det)och blev där vittne till vad som försiggick. Hon fick se hur barnen behandlades och hur de förvandlades till den onda kvinnans nickedockor. Sedan kommer jag inte ihåg klara sekvenser, förutom när kvinnan hade lyckats fly ifrån barnen för kanske tionde gången. Varje gång barnen hittade henne möttes hon av en av de ledande ungdomarna - en hänsynslös och kall pojke. Varje gång, precis innan hon lyckades fly igen, sa hon något snällt eller uppmuntrande till honom. Men det var som att pojken var gjord av sten. Denna sista gång hann hon se honom ordentligt i ögonen. "I can make you feel happy again. Not this fake happiness, but real happiness," sa hon. Det låter ju hur löjligt som helst nu när jag skriver det, så amerikanskt haha. Det var hur som helst första gången det fanns annat än hat i pojkens ögon. Sedan jagade barnen iväg kvinnan igen och hon flydde väl för den elfte gången eller något. Men det var som att hon hade planterat ett frö, och fastän drömmen tog slut ganska abrupt där visste jag att hon inte behövde återvända igen, för pojken skulle finna ett sätt att göra revolt på. För övrigt drömmer jag mycket sällan mardrömmar eller vad man ska kalla dem för. Men nu blev det så! Dags för kaffe och träning..
söndag 22 augusti 2010
22 augusti
Det är snart redan både löning och september. Malmöfestivalen smyger sig obemärkt på, och jag går helst i motsatt rikning än folkmassorna. Det är bara inte min festival längre. Senaste tiden har jag haft ett behov av att rensa ut det gamla(bilder på datorn, klädhögar, dokument, kylskåp). Inklusive alla bloggar som legat och skräpat alldeles tomma till ingen nytta alls (vad är det med mig och nygjorda oanvända bloggar?). Resultatet blev att jag gjorde mig av med dem jag inte använder också knåpade jag ihop en endaste. Jag tror det är bra att kunna skriva av sig ibland, även om känslan av att inte veta vem som läser är både spännande och lite läskig. Äsch läkigt, med den attityden kan man ju knappt vistas på internet, eller i världen för den delen. Om en vecka börjar jag ny sista kurs, och då kommer det bli skitbra att kunna ventilera tankar här. Det är lite så jag tänker. För övrigt är denna blogg tänkt att bli ett forum för diverse skönlitterära texter. Det blir säkert lite filosofi och politik också, det kan ju inte hjälpas. Framför allt kommer jag att lägga upp olika texter som jag skriver på. Jag har en drama/komedi och en sci-fi som jag jobbar på. Och en dikt hit och en dit. Gud vet kanske vad! Men så är det ju långsamt hockeyspel med många puckar på samma gång för mig(så vi får väl se). Nu blev Frodo stucken av spindeln på Tv, och jag har verkligen blivit nio år äldre än jag var den där biokvällen när den hade premiär. Nio år, herregud, vad visste jag om världen då, om kärleken? Shit, vad visste jag egentligen om kärleken.
en orkeslös natt sitter du på årtiondenas fönsterbleck
Hejdå, söndag.
en orkeslös natt sitter du på årtiondenas fönsterbleck
kutad och matt, med statyers ögon
och din silhuett är knappt en skugga längs min yttervägg
Hejdå, söndag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)