Jag drömde en lång märklig dröm (när gör man inte det?). Den började som en mardröm men tog sedan en annan vändning, kändes nästan som en hel film med olika intriger om vartannat. Det är sällan jag drömmer en lång sammanhängande dröm på det sättet. Jag måste börja ha ett block vid sängen, för varje gång tänker jag att jag ska komma ihåg vad jag drömt men det blir inte alls på samma sätt som om jag hade skrivit ner alltsammans.
Detta var hur som helst en ganska grotesk dröm. En sadistisk kvinna hade lyckats öppnat upp ett slags boende ute på vischan för svårt traumatiserade och våldsbenägna ungdomar (som annars skulle ha hamnat i ungdomsfängelse eller psyket). Men istället för att hjälpa dem så som man tänker sig att hjälp för ungdomar bör gå till, så manipulerade hon dem till att skada och ha ihjäl "offer". Barnen blev allt sjukare, som monster, och till slut lydde de allt kvinnan bad dem om. Oftast brukar jag kunna stoppa en otäck dröm och byta ut den mot något annat.
Men sedan vände handlingen i drömmen i samband med att en "huvudperson" kom in i berättelsen, och det var henne jag fick följa resten av drömmen. Hon var jag och ändå inte, hon såg inte ut som jag och hon var äldre m.m. Hon kom av någon anledning till "boendet" (fick för mig att hon var psykolog eller liknande som skulle se efter hur de hade det)och blev där vittne till vad som försiggick. Hon fick se hur barnen behandlades och hur de förvandlades till den onda kvinnans nickedockor. Sedan kommer jag inte ihåg klara sekvenser, förutom när kvinnan hade lyckats fly ifrån barnen för kanske tionde gången. Varje gång barnen hittade henne möttes hon av en av de ledande ungdomarna - en hänsynslös och kall pojke. Varje gång, precis innan hon lyckades fly igen, sa hon något snällt eller uppmuntrande till honom. Men det var som att pojken var gjord av sten. Denna sista gång hann hon se honom ordentligt i ögonen. "I can make you feel happy again. Not this fake happiness, but real happiness," sa hon. Det låter ju hur löjligt som helst nu när jag skriver det, så amerikanskt haha. Det var hur som helst första gången det fanns annat än hat i pojkens ögon. Sedan jagade barnen iväg kvinnan igen och hon flydde väl för den elfte gången eller något. Men det var som att hon hade planterat ett frö, och fastän drömmen tog slut ganska abrupt där visste jag att hon inte behövde återvända igen, för pojken skulle finna ett sätt att göra revolt på. För övrigt drömmer jag mycket sällan mardrömmar eller vad man ska kalla dem för. Men nu blev det så! Dags för kaffe och träning..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar