Klara - inledning

Klara kommer hem från jobbet på Konsum. Utan att säga hej slänger hon av sig både stövlar och jacka på golvet. Det borde ha varit en varningssignal, jag borde ha skruvat ner ljudet en hertz eller två. Jag hör henne stå en stund och lyssna. "Vänta gumman, vi är strax färdiga,”säger jag och hon fnyser demonstrativt innan hon marcherar rakt in i köket. Mellan Patriks manande befallning från högtalarna hör jag hur hon sätter på kranen och suckar tillräckligt högt för hela världen att höra. Samtidigt uppstår ett onaturligt skrammel som ingen människa på allvar kan skapa utan att mena något med det. Jag borde ha hajat till, det borde ha tänts ett ljus. Man kan tycka att jag borde ha kommit ihåg något.

Det är först en kvart senare när Patrik och jag tillsammans med halva vår nya guild slåss mot en länge väntad boss som jag plötsligt stelnar till som ett rådjur i helljus. Minnet fungerar lustigt på det viset, det är som att en kabel plötsligt kopplats rätt utan någon som helst förvarning.
”Disken, vafan, disken!”, ropar jag abrupt i micken och lämnar allt som det är, offrar liv och vänner och guild för en sur flickvän och hennes eviga disk. Man kan tycka att det var ett tråkigt byte.

Klara diskar. Hon ställer halvfärdiga tallrikar i diskstället med skum fortfarande rinnande längs sidorna och frustar som en tjur. Jag försöker tänka efter så fort det går men det går långsamt. Nästan bakåt. I mitt huvud är jag fortfarande kvar i datorspelet, i striden. Det stör mig, jag måste ju tänka framåt nu. Något måste hända, väldigt snabbt.
Jag puffar nätt på henne och lägger ena handen på diskborsten samtidigt som jag försöker slappna av i kroppen, mjukna till lite i benen. Det blir för mycket och jag känner mig som en onykter geléklump redo att lägga in en stöt på en tveksamt inställd tjej. En tjej som redan bestämt sig för att ge mig en spark i skrevet, eller ett annat smärtsamt och tydligt nej-svar. Hon stannar upp och ser bort, skakar vilt på huvudet. ”Det är ju alltid så här!” flämtar hon med hjälp av den sista luften i sina lungor. Hon kipar häftigt efter ny luft, som en strandad fisk, fast tvärt om förstås. Tanken slår mig att hon kanske bara diskat sig anfådd för att det är så roligt att tävla mot sig själv i diskning. Ja, kanske allt bara är ett enda stort skämt.

Hon tycker att jag ska säga något, att jag ska förklara mig. ”Eh..” börjar jag klumpigt och skakar på huvudet i ren panik. Jag skulle vilja göra om, göra rätt. Hon vill veta hur jag tänker, säger hon, när jag skiter i allt hela tiden. ”Hela tiden, alltid.” Jag tycker hon överdriver, men det är inte rätta tillfället att informera henne om det. Jag vill påpeka att det var hon som introducerade mig till world of warcraft, att det var hon som drog in mig i detta geniala belöningssytem och tidsfördriv. Jag vill inflika att hon brukade vara coolare än så här, när hon tog saker och ting som de kom och var så där skönt avslappnad och nördig.

”Men du..” försöker jag medan hon med korsade armar backar mot bordet. ”Förlåt då,” klämmer jag fram och ställer mig att pilla på den ingrodda plåten från lördagens pommes frites. Tycker det är onödigt att vi glömt blötlägga den. Allt blir enklare med blötläggning, det är regel nummer ett. Och ingen svinto inom räckhåll.

”Man måste ha svinto”, säger jag.

Det blir obehagligt tyst, en sådan där tystnad som uppstår när man vet att alla i rummet tänker utan att vilja dela med sig om vad de kommer fram till. Just som tystnaden har pågått som längst hörs Patriks arga rop. Han säger både det ena och det andra. Jag mumlar något obegripligt till försvar och låtsar som ingenting har hänt. Äsch, det där gamla spelet intalar jag mig själv, i förhoppning om att den tanken ska skina igenom mina ögon.

Klara står lika knäpptyst kvar. Vad vill hon egentligen att jag ska säga? Jag vill säga det som gör henne lugn, men det är inte alltid man vet vad det är. Helst av allt skulle jag vilja fråga vad hon egentligen har emot att jag sysslar med något som jag faktiskt trivs med. Sen om det är spel eller vad som helst, det kan väl kvitta? Huvudsaken att jag har ett intresse. Disken lär ju inte springa sin väg. Om jag tar den när hon är på jobb eller efteråt, vilken betydelse har det egentligen? Och om det stör henne att jag spenderar tid på ett spel, stör det henne i så fall lika mycket om jag hade suttit och läst för mycket? Eller hade det varit mer okej? Jag skulle vilja fråga varför hon inte skaffar sig ett eget intresse, för om jag är hennes enda sysselsättning här i livet, då är det fantamig illa. Man måste kunna klara sig själv ibland också. Man måste kunna tänka ”aha nu sitter han med sitt, jamen då tar jag och läser, målar, tränar, bakar, träffar vänner, går på bio, kollar film.” Varför ska jag sysselsätta henne hela tiden, finnas till hands vid minsta lilla blink av tristess? Ett förhållande utvecklas med tiden, det är inte som när vi var nykära, saker och ting förändras.
Allt detta hinner jag tänka på ett par sekunder, det går fort när man vill.
Jag känner en hetta tränga sig fram i bröstkorgen, en olustig värme som bara vill slänga diskborsten över hela rummet och skrika dra åt helvete. Då sätter hon en hand på min rygg och säger att det är okej. Och utan att titta på henne hör jag att det verkligen är så, att det är okej denna gång också, och jag säger förlåt. Jag säger att jag förstår och att jag är dum i huvudet som aldrig fattar.

Ett halvår senare bråkar vi över oförslutna brödpåsar och om vems tur det är att köpa toarullar, om klumparna i kattsanden och skorna i hallen, om world of warcraft och övervattnade blommor (och vad har jag egentligen emot blommor eftersom jag låter dem dö hela tiden). Vi bråkar om för höga elräkningar och underkläder som ligger ”huller om buller”, om Klaras pappas kusins unge och vart pengarna i matkassan tog vägen den sjunde februari när Inga mitt över gatan gick bort hastigt och lustigt så polisen fick komma. Jag säger att jag trivs som det är, man behöver inte städa varje dag, jag säger att lite smuts har ingen dött av, det rensar ju magen. Klara säger inte så mycket, inte ens att det är okej. Jag förklarar att jag gillar blommor skitmycket men att det är svårt att veta hur mycket vatten de egentligen vill ha, servetter funkar tills man handlat nya rullar och katten bryr sig inte om lite klumpar i sanden, de gillar ju sånt. Och matkassan gick väl till krogen den där kvällen.

”Vilken kväll?”

”Ja, var vi inte ute en kväll då innan grannen dog?”

”Nej, det var vi väl inte”.

”Jo, det tror jag nog.”

Också en dag står det klart för mig att hon inte längre tycker jag är rolig. Inte det minsta. Den sista mars har hon flyttat ut, tagit Sillen med sig och en bunte böcker. Hennes kläder är borta, hennes skor, hennes bestick och porslinet. Gosedjuren hon envisades om tillsammans med krimskramset. Allt är borta, förutom parfymdoften bland kuddarna och håret i avloppet. Medan jag varit iväg har lägenheten liksom bara tömt sig själv.

Jag tror det är på tiden. Jag säger till alla vänner som undrar att det faktiskt är rätt schysst, det var oundvikligt, vi var olika och allt det där. Jag säger sånt som får det att låta okej. Och det är det, helt okej faktiskt. Jag rycker på en axel här och en där, käkar pizza med ena polaren ena dagen och den andre andra.

Äntligen kan kartonger få ligga kvar på ett helt vanligt bord utan att det är något konstigt med det. Det känns rätt nice. Jag andas ut med armarna på höfterna.

Och matkassa, vem sjutton behöver en matkassa?