Två korta skummisar

Alltid lika skoj att hitta egna små textsnuttar bland sina kursanteckningar. Hittade dessa trudilutt-texter:


Ett år senare sitter jag på samma gamla bänk och äter samma vanliga leverpastejsmörgås. Jag kommer på mig själv med att vara less på hela situationen, som i en tugga står det klart för mig.
"Jaha", suckar jag för mig själv. "This is it. Det här är livet." Ämnad till snabblunch i parken klockan 12.30 medan kunderna trögsamt strömmar till utanför kontoret, allt för att upptäcka att jag inte återkommer förrän 13.00 prick. "Inte en sekund tidigare", borde där ha stått. Med en lätt irritation sätter de sig ner i de obekväma väntstolarna och lyssnar till den förväntansfulla minutvisarens trogna slag. Jag ser en kund blicka upp mot klockan på väggen. Så plötsligt kommer den till liv (klockan alltså), och jag ser den växa till sig ett par ben och lösgjöra sig från väggen. Med ett grymt grin skuttar den sedan iväg för att leta rätt på mig, för att hämta hem mig. Jag ser mig omkring och drar kappan tätt intill kroppen, kurrar ihop och gömmer mig i mig själv.  
Leverpastejsmackan är torr, i all hast har den nekats en skiva gurka till förmån av några sekunders tidsparande.
"Nej, min själ", säger jag efter en stund, trycker ifrån med händerna och kommer upp på benen likt en nyfödd kalv.
"Nu får det vara nog!", utbrister jag och kastar argt iväg leverpastejssmörgåsen, som vore den en dålig förlorares sista försök att få till ett endaste ordentligt kast. En hund kommer genast springande och fångar smörgåsfrisbeen i luften, glufsar i sig den som om den inte gjort annat.
"Ja, var så god", muttrar jag. Hunden står dumt och glor, jag tittar demonstrativt bort. "Anej minsann", tillägger jag.
Hunden gryr och jag måste titta på den igen. Han (för jag har sett att det är en hane och inget annat) lägger huvudet på sned och ser vädjande på mig. Jag vet inte vad han vill ha sagt, men klockan säger i alla fall att den hunnit bli 13.00. En varm bultande panik sprider sig från bröstet och ut i fingrarna. Jag sätter ner min väska full med viktiga dokument och annat besvärligt material, sedan bara går jag. Ja, jag går banne mig, och hunden följer stolt efter hack i häl.


Jag går tills det blir mörkt. Då sätter jag mig på min kappa intill en dunge. Magen kurrar. Hunden lägger sig fint bredvid och slickar på min hand. Vi känner ju inte ens varandra, tänker jag, och drar min hand tillbaka. "Gå hem! Jag har inga fler smörgåsar!" Jag får inget svar, ingen reaktion alls. "Om det är smörgåsar du är ute efter har du kommit till fel kille."
Vi sitter så en stund utan att se på varandra. Men rätt som det är lägger han sig alldeles intill med sitt huvud i mitt knä. "Åh vad du är fin", säger jag oförberett utan att kunna göra någonting åt det. Sagt är sagt. Jag bestämmer mig för att jag gillar honom, att han är okej.
"Du får ha ett namn", säger jag. "Du får heta...", också tar jag det första ord som ploppar upp i huvudet. "Galosch." Jag funderar en stund. "Det är ett namn som vilket annat. Och gillar du det inte får vi skiljas åt igen. Galosch eller inget alls, välj själv." Galosch ligger kvar, och jag ser det som ett godkännande.


****


"I will not forget that I have forgotten", said the little man to the big girl. And as he turned to watch the stars above, she smiled with a teardrop and released her puppy from its leash.
"Everything will be allright", the little man sighted. "The sky will heal and the roads rebuild themselves." The girl wouldn't believe it, she shook her head. But the little man insisted. "Please believe me, I have seen the stars scatter around the emptiness once again, and I have watched the roads crumble and whisper. What was will be, and you will live. You will fly."


****

Hehe, nåväl :) Hur som helst, jag läser mest nu för tiden, blir så när man har mycket läxa. Kul ändå att hitta små texter helt plötsligt, som jag knappt har något minne av heller dessutom. Kom på att den första texten där är väldigt lik Erlend Loes stil. Måste ha skrivit den i samband med Doppler. Lätt hänt att man påverkas :)