9 september

Var inne och raderade en gammal metrobloggenblog. Den osade ungdom och vaghet, jag skämdes lite, innan jag tänkte efter, för det var faktiskt inte alls länge sedan jag skapade den. Vet i och för sig inte hur denna blog uppfattas av andra. Men jag tror det viktigaste är att jag själv trivs med den. Of course.

Morgonens föreläsning slog mig nästan av stolen. Lite som igår fast en gång till på nytt. Nu dras jag mellan tankarna "Herregud, varför har jag aldrig tänkt i de här banorna förut?" och "Shit, jag är nyfödd." Åh nu överdriver jag, men jag är så faschinerad av vad jag fått höra idag att det kommer ta ett tag innan jag kan se det med mer nonchalanta ögon.

Ska försöka sammanfatta mina tankar såhär:

Berättelsen

Jag har en berättare som kan vara vem som helst,
eller kanske ingen alls.
Och jag kan berättas på oändligt många olika sätt.
Ändå är jag i grunden oftast den samma som alla andra,
på något sätt.
Jag kan finfördelas och analyseras, jag kan benas upp och förklaras med en endaste mening.
Men jag kan aldrig sammanfattas på bara ett sätt.
Det finns lika många versoner av mig som det finns av dig själv.
Jag lurar dig när du inget märker,
överraskar, skriver dig på näsan.
Jag låter dig fylla i alla luckor själv,
jag spelar på din erfarenhet.
Även när du inte känner igen dig i intrigen
kan jag få dig att känna samma sak som karaktärerna.
Du kan aldrig veta vad jag innerst inne vill,
men vad du än anser att jag vill säga är sant,
men bara för dig.
Blandar du in författaren misstror du dig.
För jag är en värld i en värld,
där bara den enda värld som inte nämns kan vara den riktiga.
Och världen jag berättar om kan innehålla lager av ytterligare världar.

Jag kan aldrig vara sann. Sannolik, men inte sann.
Och människorna däri, kan aldrig finnas på samma sätt som du.
Inte ens om jag handlar om dig och är skriven av dig själv.