Jag funderar dock på att göra om denna berättelse helt, men än så länge ser den alltså ut som följande (indrag funkar ej :/)
3/4
Glasen måste stå i ordning, det är uppenbart.
Först har vi färgerna. Glasen ska stå i färgordning och i storleksordning. De minsta måste stå ytterst. De fula chippade och de stora konstiga får stå längst bak. De röda från mamma hamnar längst fram, men sen ställer jag dem lite mer innåt sidan, det får inte vara för obvious. Klaras glas slänger jag i soporna. När jag får dåligt samvete hivar jag upp dem igen och lägger i en påse under vasken.
Det går ett par timmar innan jag retar mig på att glasen bara ligger där så fort jag ska slänga något. Det bästa jag kommer på för stunden är att stuva in min platspåsesamling ovanpå, då täcks de i alla fall av något och gör sig mindre påminda. Lite dumt, men det är en nödlösning, och nödlösningar är vad de är.
Sen ger jag bort alla Kosta Bodaglasen till brorsan. Han blir glad och undrar vad som är fel med dem. ”Designen”, svarar jag. ”Designen är helt odrickbar.”
Jag lämnar jag även ifrån mig farfars små vita finkoppar med de tunna guldkanterna samt ikeaglasen till Myrorna.
Myrorna hade jag nästan glömt bort egentligen, det är inte min kopp av butik just. Mitt första intryck är ändå att de har skärpt till sig lite, fixat schysst skyltning och ordning och reda. Kläder hänger ju praktiskt taget i exakt färggrupp som en lång regnbåge. Jag går runt och kollar lite innan jag räcker fram glasen till tjejen bakom kassan. Hon ler lurigt i sin sneda tofs och blommiga 80-talsblus innan hon sorterar vidare. Det känns fint på något sätt, att hjälpa till. Fast det är klart, jag glädjer mig åt folks smarta inköp också, det är dem som är de riktiga hjältarna. De som tar sig hit med jämna mellanrum och rotar igenom andras gamla skit, som ser något speciellt i allt det där använda, bortkastade, fula, kantstötta, felgjorda, trasiga och missförstådda. Som tar tillvara på saker utan att bry sig om var de varit, vem som använt dem. Jag har alltid varit misstänksam mot bortskänkta saker. Jag vill veta vad saken varit med om och vem som ägt den.
Jag beundrar människor som säger att det inte spelar någon roll var fläckarna kommer ifrån. ”Det är den här mattan jag ska ha, punkt slut.”
Folk som glädjeligen köper gamla skor med omaka snören och gynnar både natur och moral och fan vet vad. Som orkar.
Bara mammas röda glas finns kvar efter utrensningen, det känns lite snopet, jag går och sätter på Vreeswijk. Nynnade är jag tillbaka hos glasen. Jag märker att jag sätter fingret på läppen. Tycker det är oväntat att jag inte har bättre för mig. Men jag vill ha ordning och reda, det ska inte vara så himla svårt att förstå.
Det innfinner sig en lång tystnad, längre än normalt. Jag får inte fram de tankar jag vill. Det retar mig att det står still. Tillslut tycker jag att glasen kan få stå var de vill egentligen. Jag placerar ut dem i skåpet med goda mellanrum, lite här och där ska det vara. Man vill ju inte behöva gräva sig in varje gång man vill ha ett glas vatten. Det ska vara lätt och behändigt, de ska finnas där när man behöver dem som mest, inte för prydligt. Det ska vara lite av en jag-ställer-dem-väl-var-fan-jag-vill-känsla. Oplanerat.
Jag betraktar skåpet från olika vinklar, men det ser inte bra ut, skitkonstigt med ett par glas random utspridda på en stor yta. Så jag plockar ut dem igen och ställer på diskbänken, känner mig hur irriterad som helst. Dricker ett glas vatten. Står bara en lång stund och glor innan jag bestämmer att de lika gärna kan stå framme. Alltid nära vasken, redo och tillhands. ”Ja varför inte?”, frågar jag mig själv och knuffar undan lite skit och puffar på diskstället. Känner hur blodet strömmar till i ansiktet. ”Ja varför i helvete inte?”, släpper jag ur mig och slår till diskbänken med näven, tar strypgrepp om kranen. ”Din jävla diskjävel!”
Jag frustar som ett djur, jag sliter och drar tills kraften går ur mina armar och jag lipar som ett barn.
Känner mig dum. Om det finns andar eller spöken som följer efter och tittar på en om dagarna så har de nog skrattat åt mig nu. Eller bara tyckt jag är dum i huvudet och åkt iväg till nån annan i stället. ”Vi skiter väl i det mongot.”
Och tänk om farfar hade sett mig, vad hade han trott?
Resten av kvällen spenderar jag framför tvn. Jag sappar mellan kanalerna och känner mig insatt i det mesta förutom en massa skit ingen människa kan bli klok på. Det finns ett program för alla. Man behöver nog aldrig känna sig ensam.
4/4
Bokhyllan måste sorteras. Jag kommer på det när jag vaknar. Klockan är 4.05 och jag är tvungen att ställa rätt böckerna, kan inte somna innan det är gjort. Byter örngott också. Mitt i sorteringen hittar jag en lång elegant fjäder bakom Klaras diktsamling. Jag sätter den bakom örat och föser undan hennes böcker, lägger dem i en gammal flyttlåda och ställer den uppstoppade kanariefåglen ovanpå.
Efter sorteringen finns det bara tre böcker kvar som är mina. Men hellre tre böcker än en massa skräp som bara tar plats. Dikter har aldrig fått några hus byggda, inte ett endaste. Känns lite fel att bara placera ut tre böcker i och för sig, men jag är inte den som läser ett i ett, jag ser hellre på Discovery och skaffar erfarenhet ute i den riktiga världen. Jag vill se och höra, arbeta med händerna. Upptäcka, uppleva. Dikter är för svåra jävlar.
De tre böckerna består av följande: drinkboken som brorsan gav mig förrförra julen, ”Gör det själv, Textil” och ”Baka gott med choklad”. Baka gott med choklad får stå främst, efter den tycker jag drinkboken passar. Textilboken vette sjutton, den är svårplacerad. Jag har inte alls något minne av den, vem jag fått den av, hur länge den varit hos mig. Kan den verkligen vara min och hur har det i så fall gått till? Klara skriver sitt namn i allt så hennes är det nog inte. Jag utesluter att den är min på något sätt. Det måste betyda något. Jag lägger den inne vid datorn. Jag vet inte vad den har där att göra, men det känns rätt.
5/4
Patrik kommer förbi, jag frågar om han vill ha kanariefåglen och en flyttlåda med dikter. Nej, det vill han inte, men han vill gärna spela world of warcraft. Jag blir arg, frågar surt varför allt måste handla om spel alltid. "Läser du inget, bryr du dig inte om inredning, till exempel?" frågar jag utan att ge honom en chans att svara. Slutligen uppmuntrar jag honom att "ta tag i sitt liv för fan".
Det kändes väldigt bra just då, men inte efteråt, inte ett dugg. Jag blir förvirrad, säger förlåt och bjuder honom på öl. Jag tänker på det hela dagen därpå också, speciellt det jag sa om inredningen, det tycks helt ologiskt. Jag får fråga honom vad jag menade med det. Det vet han inte. Han tycker han har det bra hos sig, att han har det fint. Vi kommer överrens om att han har bra smak. Jag ber om ursäkt en gång till, förklarar medan han bara nickar. Säger att jag har sovit så dåligt, att det inte kunde hjälpas. Säger att jag inte vet varför jag säger sånt ibland, men att det var dumt. Jag menar sällan vad jag säger, säger jag.
6/4
Det låg en bit mystiskt kött utan etikett i frysen, jag tog ut den, tinade och stekte den i smör. Kryddade med timjan och massa annat som jag kunde hitta. Också ett stort glas apelsinjuice till det, tropicana hade jag kostat på mig. Åt och drack framför world of warcraft medan vi dödade sista bossen i nya instansen. Spillde ner hela tangentbordet mitt i allt.
Efter att ha konstaterat att tangentbordet måste vara ifred och torka tar jag en kalldusch. Därefter ringer jag Annabelle. Fingrarna slår numret helt själv. Efter fem minuter undrar hon vad det egentligen var jag ville ha sagt.
”Tänkte bara höra hur du har det, länge sen sist och så.”
”Jag har det bra.”
Jag frågar hur det går med hennes brorsas företag, han hade ju startat eget. Och hur var det i Australien? Blev det nån resa till Prag i våras? Jag säger att jag tycker vi ska ses klockan åtta på torget, ta en öl och snacka lite. Det går hon med på.
Annabelle står i en lång figursydd grå kappa och en vit tunn mössa på sned. Hon ser bekymrad och frusen ut, otålig. Jag vinkar så hon ser mig, går fram och kramar om henne. ”Läget Belle. Saknat dig.” Hon skrattar och är precis som vanligt, säger sådant som hon brukar, som bara hon säger. Vi pratar inte om något som hänt, ställer inte en endaste fråga. Jag glömmer för några timmar allt jag vill ha glömt, tills rummet mörknar till ett dunkelt töcken. Ljuden bluddrar ihop sig och försvinner bortåt, hakar upp sig. En overklig känsla arbetar sig genom min kropp samtidigt som mina händer förvandlas till en pöl med kallsvett. ”Hur är det med dig?”, frågar Belle med den där välbekanta besvikna rösten. Jag orkar inte se henne i ögonen. ”Nej, jag känner mig dålig. Förlåt, vi ses en annan dag.”
En minut senare är jag redan halvvägs hemma.
När jag stängt ytterdörren och släckt ner lägger jag mig tom i sängen med händerna på bröstet. Ligger så i en timme kanske och fokuserar på att andas lugnt och jämnt. Sen går jag upp igen, borstar tänderna noggrannare än förut, dricker ett stort glas kallt vatten och tittar ut genom köksfönstret. Inga stjärnor, dimman ligger tät i natt. Jag kommer att tänka på Klaras nerpackade böcker och smyger bort till garderoben, lyfter bort Bob och öppnar lådan. Jag rotar ett tag, tar upp en efter en och läser titlarna högt för mig själv. Ingenting säger mig värst mycket, jag vet ingenting om det här. Tillslut står jag med den lilla tunna boken hon brukade ha vid sängen om nätterna. Undrar varför hon lämnat kvar den hos mig, funderar på att ringa henne och fråga om hon vill ha den skickad med posten, och var bor hon nu, kanske en fika också och hur har hon haft det? Jag sätter mig ner på golvet och börjar bläddra, det är en diktsamling av någon Salvatore Quasimodo från 1957. Den luktar inte bara gammal utan riktigt unken. Det sitter en klisterlapp med ett namn på ett antikvariat i Norrköping. Norrköping, tänker jag. Vad har hon haft där och göra? Bob eller Bo står bredvid med sina dammiga fjädrar, jag tycker för en kort stund att han är fin. Jag skummar igenom boken, ganska gammaldags och tjatigt, men så fastnar jag plötsligt på sidan tjugoett:
”Stundom kallar din röst mig tillbaka, och jag vet ej vilka himlar och vatten som vaknar inom mig.”
****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar