Dagens skoluppgift gick ut på att i grupper komma fram till en egen litteraturkanonlista (underförstått varken kanon som i körsammanhang eller artilleri). Ingen av de fyra titlarna som vi kom överrens om representer min läsning. Tycker det är intressant att det verkar finnas en viss typ av litteratur som värderas högre bara för att den är "viktig". Bland dessa hör böcker som dramatiskt förändrat människors synsätt. Jag förstår varför det är så, men jag kan tycka att det är synd att författare måste vara så himla märkvärdiga och överduktiga för att bli upphöjda. Man ska som författare helst ha vänt upp och ner på hela världen och alla dess rådande normer. Man ska ha varit skitviktig.
För övrigt var det ingen som hört talas om Erlend Loe. Inte heller om Ninni Holmkvist eller för den delen Peter Singer. Ingen hade läst Klätterbaronen. Men jag antar att det är det som är det fina, för alla har sin personliga kanonlista, och det är just det som behövs i samhället, variation. Olika preferenser, olika stilar, olika favoritgenrer. Det hade varit värre om vi haft helt samma typ av favoritförfattare, då hade jag fått resa mig och gå hem. Det hade inte varit alls bra. Kanoniseringen som sker av den rådande litterära eliten (vilka nu de är) anas förvisso i vår lilla korta klasskanonlista. Den har tagit sig fram där på pappret. Men det tog lång tid att enas, den blev en slags kompromiss, och den var absolut inte odiskutabel. Vi var tvungna att mötas halvvägs helt enkelt och det tog oss tre timmar att komma fram till vårt svar.
Avslutar detta inlägg med ännu ett oduktigt citat från Erlend Loe, tycker det beskriver dagen som varit rätt så bra:
"Kaffet är slut. För Egil, Even, Martin och Roar är det som ett slag i magen. De anade ingenting. De hade trott att kaffetillgången var obegränsad, men nu sitter de med skägget i brevlådan och Egil börjar genast darra och ta till lipen och säger gång på gång att nu räcker det och att han vill hem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar