Möllevången är vårt!

Om ni börjar tröttna på mina politiska inlägg så är det kanske lika bra att vända sig till en annan blogg. Som min pojkvän sa "jag kan nog inte läsa din blogg mer för jag blir så arg". Men jag ska ändå en gång för alla försöka förklara hur jag tänker och känner, varför jag anser att skillnaden mellan blocken är djupare än många vill erkänna. Det är i och för sig inte så många som läser min blogg, men det vore kul med kommentarer från er som hänger här inne ibland.

Vad anser jag vara den huvudsakliga skillnaden mellan vänstern och (extrem)högern?

Det verkar finnas ett relativt stort missnöje runt om i landet mot vänsterpolitik (inte minst mot kommunismen, som jag hellre väljer att kalla marxismen). Jag förstår att vänstern kan tyckas extrem och nej-sägande. Detta "extrema" bottnar dock i djupa ideologier som syftar efter att hjälpa de svaga och kämpa sig uppåt snarare än neråt.

Angående flyktingpolitiken så ser jag det lite som att vi i västvärlden har mycket att ge tillbaka till dem som har det svårare än oss. Inte bara för att det är schysst att ställa upp utan för att det är det enda rätta. Ja, men vi kan inte hjälpa alla i hela världen, säger några. Sant. Det vore svårt att hjälpa exakt alla. Låt mig beskriva det symboliskt. Låt oss se det som att vi i västvärlden sitter i en båt och att världens flyktingar simmar runt i havet runt omkring oss. De ber oss att lyfta upp dem till båten.
Och här har vi grunden till ett mycket intressant utgångsläge. Det är här många av oss skiljer oss åt om hur man bör agera härnäst, och som avgör skillnaden mellan de olika politiska riktningarna (i min mening).
Högerextrema skulle säga något i stil med:
Vi kan inte dra upp alla i båten för då sjunker vi själva, vi blir för många. Det är ren överlevnad, vi måste se till och överleva själva. Det låter resonligt, eller?
Vänstertänkare resonerar snarare:
Båten är långt ifrån full.  (Jämför med människorna i de halvfulla Titanic-livbåtarna som inte vågade hjälpa fler utifrån rädslan av att då själva riskerade att gå under). Det kanske innebär att vi sänker vår standard lite, att vi får dela med oss, ge plats i båten till fler.
Men det är det enda moraliska, det enda humana. Att hjälpa fler människor i nöd.
Jag vill inte vara en av dem som sitter i den halvfulla båten, rädd och feg, jag vill vara en av dem som sträcker ut en hand och försöker rädda så många som möjligt.

Slutligen skulle jag vilja avsluta denna tankeställning med mitt absoluta favoritcitat från Peter Singer:

"Om du såg att ett barn höll på att drunkna i en lerig pöl och du hade dina finaste skor på dig. Skulle du ändå kliva ner i pölen och rädda barnet?"